Jakten på den perfekte trombone - et reisebrev

Gaute, Blair og undertegnede har nå tilbragt et døgn i Bremen hos en av verdens beste trombonemakere.  Turen startet forsåvidt søndag kveld hjemme hos Gaute med litt god mat, akklimatisering og lytting på gamle tromboneplater (på LP!) fra 60 og 70-tallet før vi tok en sen kveld på Lura og gjorde oss klar til tidlig avreise neste dag.

Klokka var ikke mer enn 04.30 da vekkerklokka begynte å mane oss avgårde. Flyet gikk via København og allerede kl 10 ble vi møtt av Heinrich Thein på flyplassen i Bremen.  Blair kom via London en liten halvtime etter oss, og så skulle vi ut til Theinfamiliens hovedkvarter og få prøve instrumenter.

Trombonetesting hos Thein

Fra klokka 11 til 18 prøvde vi ulike modeller og sammensetninger kun avbrutt av en liten lunsjpause.  Heinrich var med oss hele tida og kom med små forslag underveis. "Kanskje du skal prøve denne bøylen, eller denne leadpipen?" Vi skifta klokkestykker og slider til vi hadde mista helt oversikt, men klangen og lyden ble stadig bedre og 
mer sånn som vi ønsket. 


De individuelle tilpasningene og mulighetene virket nærmest uendelige, men Heinrich styrte oss gradvis i riktig retning. De siste timene begynte vi å spille sammen for å forsøke å få en best mulig gruppeklang.  Heinrich fortsatte å gjøre små justeringer. Gaute fikk prøve en sølvpipe som plutselig fikk han til å smelte inn i vår klang, Blair og jeg skifta stemmebøyler og vips så føltes alt helt riktig ut.

To lykkelige trombonister

Vi begynte etterhvert å bli ganske slitne etter all spillinga, så vi tok en liten pause og fikk omvisning i produksjonslokalene. Der fikk vi hilse på instrumentmakerne som alle satt og jobba i ulike stadier over sine instrumenter. Åtte års utdannelse kreves det for å bli mester i dette faget, og de har 3 mestere pluss 12 andre ansatt for å levere håndlagde instrumenter av denne kvaliteten.

Verdens minste spillbare piccolotrombone

Nå er det tirsdag formiddag og vi er på vei for å gjøre de siste justeringene på de instrumentkombinasjonene vi fant igår. Så er det bare å glede seg til april neste år når våre instrumenter endelig blir ferdige:-)






Mvh
Ebbe Sivertsen

Nå er det bare 310 dager til konserthuset åpner!

Cellist Anders Moberg er dirigent for Stavanger Amatør Symfoniorkester

Inspirerende 
"Egenutviklings-uke"!  

Vår cellist Anders Moberg er også dirigent for Stavanger Amatør Symfoniorkester, og tidligere i oktober var han sammen med SASO på en inspirerende reise i Ungarn. Nå har Moberg startet nedtellingen til det nye konserthuset i Stavanger åpnes! Her følger hans "reisebrev"...

"I uke 41 har vi musiker i SSO haft ”egenutviklingsuke” – en konsertfri vecka, som innebär att man kan resa på studietur, ge konserter någon annan plats eller rätt och slätt ”vila upp sig”.

I år hade undertecknad glädjen av att dra på en tur till Ungarn, i sällskap med medlemmarna i den orkester som jag nu har dirigerat i mer än 20 år – Stavanger Amatör Symfoniorkester (SASO). Detta skedde på invitation av en stråkorkester i den ungerska byen  Pecs – som för övrigt var Europeisk Kulturhuvudstad i 2010!  En kanske för oss relativt okänd plats, men som faktiskt stammar från romartiden!, och som har en helt fantastisk ”gamle-by”, som man är mycket stolta av. Pecs är en by på storlek med Stavanger & Sandnes tillsammans, där man – även i dåliga tider – vågat satsa på kultur. Man har byggt  nytt hus för den professionella orkestern, flera andra nya platser för konserter, och vi i SASO hade gläjen av att spela den första konserten i en medelstor sal i Universitetets nya institution för musik (för övrigt ett praktfullt hus!).

Efter ett lyckat musikaliskt samarbete, avhöll vi en konsert med både nordiska toner (Grieg, Sibelius o Roman) och mellan-europeisk musik (Bartok o Mozart), och sen gick resan vidare till  Budapest, som väl måste betraktas som en kulturell högborg – och det är här mina tankar osökt  gick till Stavanger.

Stavanger Amatør Symfoniorkester i aksjon i Ungarn

Efter att i flera dagar sett på morgonbarne-TV, och till min häpnad sett att den bestod av olika musikstunder för alla åldrar  från Budapest-operan, var det dags att uppleva detta fantastiska hus ”live” – en enastående fin föreställning av ’Tosca’ : fin akustik, fin orkester, fantastiska sångare!

MEN, den stora upplevelsen (ur ett SSO-perspektiv) kom dagen efteråt, då vi lyckades få biljetter till en konsert med Budapest Festival Orchestra (en av europas bästa orkestrar), med Truls Mörk  som solist.

När vi med trikken närmade oss det nya Kulturcentret man byggt  rätt vid floden Donau, tror jag det var fler än jag som nästan tappade hakan. Två stora, nya spektukulära hus, byggt till Milleniums-skiftet – och med ett konserthus som verkligen tålde att ses, både från utsidan och innuti.  Huvudsalen hade runt 1700 platser med lite annan design än vår nya sal, men känslan av att sätta sig i denna praktfulla sal, och veta att det snart är vår tur att kliva in i nytt hus, var helt överväldigande!! 

Självklart var konserten fantastisk – och det var en glädje att kunna höra den tillsammans med mina  musikervänner från Stavanger – men den riktigt stora tankeväckaren var att här befann vi oss i ett land där man tog vara både på sin egen och andras kultur, och det gjorde man också i ett land som inte är lika rikt som Norge!!

Hälsningar från en  SSO-cellist som börjat räkna dagar...

Anders Moberg


PS: FØLG NEDTELLINGEN TIL KONSERTHUSÅPNINGEN PÅ SSOs HJEMMESIDE :)

Mahlers mektigste

Denne uken spiller Stavanger Symfoniorkester Mahlers niende symfoni, og for fiolinist Carole Harris har det vært et mektig første møte med det som ofte omtales som et av musikkhistoriens mest ruvende symfoniske verk.



Carole Marie Harris spiller førstefiolin på Mahlers niende symfoni



- Mahlers niende symfoni er et krevende verk å spille, det er veldig mye som skjer hele tiden, og lydbildet er svært sammensatt, sier Carole. - Fiolinen har mange roller å fylle i løpet av de fire satsene, og skal veksle mellom å uttrykke frenetisk kaos, sakte melankoli og vakker melodisk harmoni. Det er et verk med sterke kontraster, i det ene øyeblikket er det nesten litt ’vilt’, i det neste romantisk og uttrykksfullt.

Mahlers niende symfoni befinner seg ofte i tonalitetens grenseland, og veksler mellom lange, kammermusikalske passasjer, og massive utblåsninger der hele det gigantiske orkesterapparatet er i sving. For å spille Mahlers niende kreves et høyt bemannet orkester, og SSO har for anledningen fått med seg 23 studenter fra UiS for å kunne gjenskape den musikalske storheten i verket.

Carole beskriver symfonien som et levende teppe av lyd, med instrumenter som svarer hverandre, komplimenterer hverandre eller krangler med hverandre. - Alle stemmer har sin melodi, det er som om hvert instrument har sitt eget liv, og som leves ut på likt - noen ganger i fredelig harmoni, andre ganger i kaos og med voldsomme sammenstøt, sier hun.

- Enkelte steder går det så fort at man ikke rekker å lese notene etter hvert som man spiller, så man må kunne store deler utenat, og vite hvilke noter som venter på neste side.  De raske notebevegelsene er ikke alltid logiske, så det må gå automatisk, forteller hun.

Carole har tidligere spilt  Mahlers første, fjerde og femte symfoni, og mener at hans niende skiller seg tydelig ut i forhold til disse; - Man hører samme emosjonelle uttrykk, men her finner man et mer frenetisk og ekstremt lydbilde. Mahlers niende oppleves som både mektig og tidvis kanskje litt tungt, men så har det også enkle melodiske, melankolske og vakre harmonier. Det er den siste fullendte symfonien Mahler skrev før han døde, og musikken reflekterer tydelig den skiftende sinnsstemningen hans.

- Det er veldig spennende å få spille Mahlers niende – å få oppleve det emosjonelle uttrykket som han ville skape, og deretter  forsøke å gjenskape det og gi det videre til publikum. For meg handler det å spille konsert om å videreformidle det som komponisten forhåpentligvis hadde i hodet da han komponerte. Det er også er en gi og ta-opplevelse. Man gir noe til publikum med musikken man spiller, og de gir energi tilbake. Og sammen med publikum skaper vi det øyeblikket som oppstår, et øyeblikk som aldri kommer tilbake.

- Jeg gleder meg veldig til torsdag, avslutter Carole. – Og nå må jeg øve.


Konserten spilles i kuppelhallen i Bjergsted torsdag 3. november kl 19.30.
Konserten tilhører Hovedserien og dirigeres av sjefsdirigent Steven Sloane.